Faster Karin!
Man läser i media lite då och då om s k framgångsrika företagskvinnor som gjort karriär inom sin bransch och ”lyckats i livet”. För mig skulle det vara mer intressant att få läsa en berättelse om Ditt liv Karin. Som ”företagsledare” och fostrare och för att ansvara för den gård och Din familj som Du la ner hela Ditt liv och Din själ för.
När jag tänker tillbaka på all den möda, all den tid och allt det slit som Du måste ha lagt ner på att få allt att fungera så kan man inte låta bli att imponeras. När man själv ibland känner att det är lite slitigt på arbetet eller i övrigt, så räcker det med att tänka på hur Du kunde ha det så går den känslan bort.
Du fick alltför tidigt, efter Din make Nisses bortgång, själv ta ansvar för familjen, sköta jordbruket, alla djuren, skogen och fastigheterna. Dessutom hann Du med att vara aktiv inom föreningslivet i byn och se till att många andra fick ta del av Din glädje och omsorg som Du visade även till många andra, utanför den närmsta familjen.
Jag kan aldrig någonsin påminna mig om att Du klagade på något i livet. Du hade ständigt ett leende på läpparna, ett skratt och man kände sig alltid välkommen hem till Dig. Du hade alltid ett uppmuntrande ord till övers och du sa saker och ting med en stor glimt i ögat. Det dröjde inte lång stund, när man kom på besök, förrän saften och det goda hembakade bull- och kakfatet stod framdukat. För att inte tala om all den goda maten man fick hos Dig, producerat och framtagen från den egna gården.
När jag växte upp i Bringåsen så upplevde jag att jag ofta var mer i P`karls än vad jag var hemma. Vad berodde då detta på? Jo man kände sig alltid välkommen dit, det hände alltid spännande saker där, det var alltid mycket folk där och det var ofta roligare att vara hos någon annan och ”hjälpa till” ibland. Vara med på ”höjanna”, sätta och ta upp potatis, tröska och att få köra traktor. Hemma hade vi ju bara en häst! Pekka och Olle lärde mig också mycket om livet och arbetet på en gård.
Ett av de sista minnena jag har från Dig Karin, när Du fortfarande bodde kvar i Din fina lilla stuga, var när Du och faster Mia satt i skogsbacken utanför Ditt förrådshus och sorterade olika saker som Du samlat på Dig under åren. Din första kommentar var; ”ja hen sitt ma, tvo käringa mitt häri lumphojgen, tro da ma bli klar mä de hännan nån gång?”
Karin, jag har bara fina och positiva minnen från den tid jag hade förmånen att få umgås med Dig och Din familj!
Vila i frid!
Kjellåke
Vad gör man på en fredagskväll?? Jo man pratar på msn med Emma, Anders, Lisa, Pappa och Terje (Terje och jag sitter i samma vardagsrum, men parat ändå på msn... vad gör det oss till??). Trevligt samtal var det i alla fall, och ett bra sätt att "umgås" på när vi bor så utspritt. Vi pratade i en och en halv timme(!).
