Kommentarer till dig Malin

Jag tillhör dem som går in och läser din blogg varje dag, men menar du att vem som helst kan kommentera det du skrivit i din blogg. Det trodde jag man måste få en inbjudan till först och var skriver jag den kommentaren i så fall?
Tänkte bara trösta dig med att alla tjejer i Lovas ålder är mycket bestämda över och noga med vad de sätter på sig! Förresten de behöver inte vara i den åldern heller. Min Mia (hon fyller snart 41) har också kläder med döskallemönster på och jag minns hur jag sprang i och ur klädaffärerna med henne när hon var mindre. Hade hon sett en jacka, byxor eller ett par skor
t ex som hon gillade skulle hon ha exakt lika. Hon gav sig inte fast jag kom med en massa andra förslag. Om det inte fanns skulle hon vara utan. Det går nog i arv från mor till dotter i generationer. Tror att alla mammor känner igen sig.

Jo, nog är det gott..

.. att få "se" sina nära på detta vis.. Inte ofta men lite då och då känns det ensamt här nere, och då är det skönt att kunna "glutta in" och läsa och titta på lite bilder.. :O)

Kl är snart 19 här, solen lyser på min balkong och ger 19 grader varmt. De smutsiga fönstren syns, men jag skiter i det.. :O) Hellre ställer jag upp balkongdörren och kliver på min crosstrainer och trampar en stund.. Rasmus kom nyss hem, varit med några kompisar och de hade blivit "påhoppade" av några läskiga killar, så han hade cyklat fort hem.. ja, historien är inte färdigberättad utan jag gissar att det kommer mera ikväll när vi ska sova..

Vi ska nog åka och köpa glass om en stund, så det är bäst jag tränar nu så jag får det gjort.. :O)

kram kram, Mia
(kul att bloggarna blir fler.. så "trädet" blir tydligbg över spridningen i vårt avlånga land..)

Kompletteringar

Idag är en sån där dag när det ploppar upp en massa tankar i huvudet. Det är därför det är så splittrat och uppdelat med mina inlägg. Bl a om "att glänta på dörrar" säger min Mia att hon tyckter det är så bra med bloggen. Hon som bor nere i Örebro och inte har någon släkt där, känner sig inte så ensam när hon läster bringasenbloggen och påminns om sina nära och kära. Och jag håller med henne. Det känns tryggt på något vis!
Vet att Gunnar också uppnått det han vill med bloggen - ett forum där Alla vet, vad Alla gör o tänker. Alla håller reda på Alla, och detta utan att behöva slänga ut en massa pengar på dyra brevporton och telefonsamtal!
Nu ska jag sätta mig i solen igen. Det är så skönt idag och då får jag också lust att ta fram mina turkosa vår-blomkrukor och ställa i köksfönstret. Blir så fint så.

Tack...

...Anna-Britt för ditt välkomnande! Jag håller med om att det är spännande och trevligt att glänta på dörrar... 

Att på ett begripligt sätt förklara vad man jobbar med är inte så lätt som forskare inom ett ganska specifikt område. Men det viktigaste i det här sammanhanget var just att förmedla glädjen och att det är spännande, så det räcker om det budskapet gick fram :-) Som du påpekar är det inte så lätt att lägga upp en plan för 5 år fram i tiden, men som tur är så har jag några månader på mig att formulera en sådan plan -dessutom behöver den inte vara så exakt och detaljerad heller.

Idag börjar jag med mina första experiment, vilket känns skönt efter att ha snubblat över praktiska problem i flera veckor.

Kram! 

Sara!

Lycka till Sara med ditt nya jobb! Men jag som inte förstår ett dugg av det du ska avhandla blir väldigt imponerad och jag förstår att det måste vara spännande! Hur lägger man upp ett jobb som ska ta 5 år att färdigställa? Det är ju svårt att planera en vecka ibland. Vad roligt att du berättade lite om din bakgrund och lilla familj också. Det känns som vi kommer varandra lite närmare när vi gläntar på dörren....
Jag välkomnar dig hjärtligt till Bergetbloggen!
Kram till dig o din familj hälsar Anna-Britt från ett soligt Jämtland

Vad söt hon.....

... är lilla Charlie och vad fina hennes pappa Anton och farbror Oskar är! Men pappa Anton: Charlie har ju varit så lik dig men på dessa foton är det nog mamma Karin som kan vara stolt!
Hälsar o kramar till er från á gammfaster

Från bohusläns klippor till Berget...

Godmorgon Berg-bor och alla andra! Det är en ära att få blogga här, men på sätt och vis är det väl inte mer än rätt eftersom jag har stark förankring i Berget. När jag växte upp var jag ofta där, så ofta att jag rent av hade ett eget tandborsthuvud till den Olssonska eltandborsten. Inte illa va?! För er som inte känner mig så får jag berätta att jag är Emma, Anders och Lisas (och Annas också på ett sätt) kusin Sara. Ingegärd är alltså min moster (som jag fortfarande 28 år gammal kallar för "moster"). De Olssonska kusinerna har jag liksom växt upp tillsammans med och de känns mer som syskon än kusiner. Det finns mycket att berätta om vår uppväxt, tex filmerna som vi gjorde (mest äventyrsfilmer och ett och annat kidnappningsdrama), men det kanske blir en annan blogg....
Jag läser ibland på bloggen och har sett att det är flera bloggare som jag inte känner så väl, så jag ska berätta lite kort om mig själv. Jag växte upp på Frösön och flyttade till Göteborg när jag var 20 år för att läsa biologprogrammet. Jag blev kvar i Göteborg i 6 år och när jag flyttde där ifrån hade jag hunnit med att gifta mig, fått en son (Sebastian!) och utbildat mig till marinbiolog. Vi flyttade till Strömstad kommun, närmare bestämt till Krokstrand som är en gammal stenhuggarby i norra Bohuslän. Vi bestämde oss för att vi ville bo här och jag ville arbeta här så vi köpte ett hus. Turligt nog så fick min man, Thomas, jobb (i sista sekunden faktiskt) i Norge (vi bor precis på gränsen) och familjen hade en försörjning (tack och lov!). :-) Jag hade också tur, men jobbade också väldigt hårt för den doktorandtjänsten som jag nu har. Jag jobbar alltså med forskning på Göteborgs Universitets marina fältstation Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium. Om 5 år är det tänkt att jag ska ha skrivit en avhandling om "Genflödesbarriärer hos Littorina spp.". Efter godkänd disputation så får jag titeln Doktor!! Om jag ska beskriva mitt arbete på svenska så är jag intresserad av evolution och hur artbildning går till och det kommer jag att studera genom forskning på stransnäckor (djuren i skalen alltså).
Idag ligger dimman tung över västkusten och havet är alldeles stilla. Jag lever min dröm här, att få arbeta som forskare och att ha en underbar familj omkring mig. Visst saknar jag Jämtland men jag har en stark förankring där i min familj och det känns bra.

Ha en bra dag alla!
Kramar och mycket kärlek från Sara.