demin demon

Ni kan utan min hjälp.

Jag är nackstyv över förnedringarna.
Men på denna sida får jag tycka att:

Fortgående i viss omfattning i hög grad svart å neongrönt på bloggen

P.S. Titta i fickan förr färgval

P.S. Länk till Demon

Länge sedan jag bloggade

Ja, det är det verkligen! Och det beror nog på att jag haft fullt upp med att packa upp de nya vårkläderna!! Jag var ju inte värst positiv över dem när jag var nere i Stockholm och tittade, men nu tycker jag att de är JÄTTESNYGGA! Hör också det av kunderna som sett dem. Både de yngre och de äldre. Igår kväll visade jag kläderna för "tanterna" (många tycker att dom är det) som var på symöte i Sockenstugan, 15 st. Försökte övertyga dem att kläderna passar alla och att det inte finns några tanter längre. Det är vi själva som skapar "tantstämpeln". Förresten tanter behöver också kläder. Men de ville gärna inte prova kläderna "så där offentligt" utan ska komma hem hit och prova. Och vem kan tänka sig börja köpa vårkläder när snön ligger i jättestora drivor och det är 10-15 minusgrader?? Men jag ser i ÖP att klädaffärerna i stan också annonserar om vårnyheterna.
Nu på söndag åker jag och "min betjänt" till Bräcke för att vara med och visa kläderna på en speciell dag för tjejer. Och då är det ingen svårighet att få med mig Kåre heller!!

Annars går livet sin gilla gång här på Berget. I helgen som var började vi med att försöka tömma pappas hus. Det var inte lätt vill jag säga. Men Gunnar har i veckan packat, burit och slängt en del, och igår var Benke här och hjälpte till. Nu är huset tomt så när som på gardinerna och en del möbler. Och det är nu först jag börjar fatta att pappa verkligen inte finns där i sitt hus längre. Det känns ibland så vemodigt. Pappa som alltid tagit emot mig med öppen famn och blivit glad över att jag kom hem och hälsade på när jag bodde i Kallhäll. Han sitter inte vid köksbordet längre. Ingen som frågar om jag vill ha kaffe när jag kommer in till honom. Han är inte längre med och äter middag här eller hos Gunnar. Små saker kanske men som betydde mycket för mig. Han blev glad över det lilla trots att han på senare år mestadels var mycket ensam. Dock inget han själv klagade över.
Nu blev jag lite ledsen, men man behöver vara det ibland också. Skönt att kunna blogga lite då.
Oj, det blev ett långt inlägg igen men det är ju så länge sen jag skrev.
Kramar till alla från Tallstugan