Ett sista farväl

Nu har vi tagit ett sista farväl av pappa - fredagen den 23 januari 2009 i Kyrkås nya kyrka. Vi var 73 st i kyrkan.

Ett farväl som för oss alla kändes väldigt tungt men som ändå är ett vackert, ljust och tacksamt minne. Ett avsked behöver inte vara mörkt för att bli värdigt.

Ett farväl som pappa hade gillat - där de flesta av oss barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släktingar och vänner deltog i. Han tyckte ju om att ha mycket folk omkring sig. Och när jag tänker på pappa och ser honom framför mig är det en glad pappa som framträder trots att han också haft många tunga stunder i sitt långa liv.

Under begravningsakten, som leddes av prästen Thelma Olsson, fick vi höra vackra minnesord av Sig-Britt (Ingegärds mamma). Ingegärd hade blivit ombedd av Kjellåke, att läsa upp det han hade skrivit ner om sina minnen och vad han lärt sig av pappa. (Gunnar får scanna av texterna och lägga in på bloggen vid ett senare tillfälle).
Det var också vackra sånger som framfördes av Kyrkåskvartetten och kantorn, Mats Ternvall, spelade Gammal Fäbodspsalm och Tröstevisan. Vemodigt men vackert.

Efter begravningen fortsatte vi till Sockenstugan för att dricka kaffe och äta smörgåstårta och schwartzwaldtårta förstås. Och under den minnesstunden berättade Thelma om sina minnen av vår pappa och familj. När vår syster Monika omkom i en olycka var Thelma lärare (hon läste senare i livet till präst) här i Bringåsen och hade både Monika och Berith som elever. Hon känner därför till vår familj och blev väldigt glad när hon blev tillfrågad om hon ville begrava pappa.
Vår kusin Ola läste upp en hälsning från sin syster Ylva i Norge. Ola framförde också ett mycket stämningsfullt stycke på piano - en komposition tillägnad pappa och som spelades upp denna enda gång. Vår moster Barbro berättade om sina Kyrkåsminnen.
Thelma läste därefter upp vilka som givit gåvor till olika fonder.

Senare på eftermiddagen samlades vi syskon m familjer och de långväga gästerna på Bygdegården för att äta middag och fortsätta minnas pappa. Det blev en fin stund också, där Ola och hans storasyster Eva underhöll med spel o sång.
Det är ju inte ofta vi alla är samlade så därför bestämde sig några av den yngre generationen för att avsluta dagen inne i Östersund med att ta en öl och prata bara de. Min Mia, som är 40+ var med som den äldsta i gänget. Hon var så glad över att ha träffat sina goa kusiner. Och de hade pratat och pratat hela natten. Jag vaknade vid ca fyra på morgonen och konstaterade att Mia inte kommmit hem än. Herre gud, tänk om det hänt henne något. Kände en enorm lättnad när en taxibil 10 min senare svängde upp på gården. Man släpper inte oron för sina barn även om de är vuxna. Så är det!
Nu är det slut för denna gång och jag hälsar o kramar alla er läsare.