Tankar till Mishelle och hennes familj.

Det är med tungt hjärta jag följer er kamp dag för dag och ni finns ofta i mina tankar även om jag alltför sällan uttrycker det i ord här på bloggen. Jag förstår inte spanska så det är Vidars inlägg jag följer och jag beundrar hur ofta du kan lyfta fram livet mitt i det svåra, glädjen att se Mishelle vaken en stund utan smärta eller äta en bit choklad. Samtidigt förstår jag att ni är oändligt trötta och ledsna men måste orka ändå. Det svåraste man kan uppleva måste vara att se sitt barn plågas och inte kunna hjälpa, men Mishelle får ha sin familj nära sig och det bästa ni kan ge henne nu.

Orden räcker inte till men jag vill skicka energi så ni orkar en liten bit till.