Mitt liv som kyrkvärd ....

...har nu börjat levas med full fart! Jag har flera gånger tänkt tanken att det skulle vara trevligt att vara kyrkvärd. En lagom arbetsuppgift någon gång då och då.
Jag har en känsla av lugn och ro när jag besöker kyrkan. När jag sjöng i gospelkören i Kallhäll hade vi våra sångövningar i kyrkan också och jag minns att jag kunde känna mig stressad efter en arbetsdag men så kändes det lugnt o skönt efter en stund i kyrkan med lite sång.
Igår var det kvällsmässa med nattvardsgång och jag skulle för andra gången sköta kyrkvärdssysslan alldeles ensam. Kände mig inte speciellt orolig för det utan åkte vid gott mod till kyrkan. Vi har bestämt att vi träffas 1 tim innan gudstjänsten/mässan för att gå igenom agendan och vilka psalmer som ska sjungas.Plus att det är lite praktiska saker som ska göras. Ordna med blommor till altaret - viktigt hur de står på altaret, tillreda nattvardsmåltiden - det hade jag inte gjort tidigare - jösses var fanns bröden och vinet?? Och var skulle jag ställa måltiden? Prästen tar brödet och säger "Kristi kropp ....", jag vinet och säger det vanliga "Kristi blod...." Ja ni vet.
Och så skulle jag läsa lite annat också - dagens bön och efter det dagens epistel där texten innehöll en massa svåruttalade ord på folkslag, varifrån de kom och deras modersmål. Senare skulle jag läsa psaltarpsalmen. Alla läsningar görs från en pulpet (det finns ett annat namn för den som jag har glömt) framför församlingen. Så för min del blev det mycket spring upplevde jag det som. Så skulle jag tillsammans med
någon annan läsa Kyrkans förbön eftersom det var tacksägelse och då skulle jag efter läsningen gå fram till ljusbäraren, som stod på andra sidan, tända ett ljus och sätta det i hållaren. Efter att vi sjungit psalmen "O Guds lamm" skulle jag gå upp till prästen och hämta kalken med vinet och vi två gick och ställde oss framför församlingen igen och delade ut nattvarden. Mitt i allt detta skulle jag ju sätta upp siffror på psalmtavlan också och komma ihåg att vända så det inte blev samma psalm igen. Till sist skulle jag ta upp kollekten vid utgången, räkna ihop och redovisa. Jösses, jag blev ju helstressad när jag tänkte på vad jag skulle göra. Ni vet, jag som är så glömsk. Nåväl, Gunnar, kyrkvaktmästaren hade fixat med kyrkkaffe som smakade gott efter allt stök. Den enda gången jag fick total black out var när jag o prästen skulle ge varandra brödet o vinet. Helt plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra och säga. Men det ordnade sig i alla fall - vi fick det vi skulle ha.
Oj det här blev en lång utläggning och jag kommer inte att skriva så här utförligt
om mitt nya arbetsliv igen. Vill bara förmedla min känsla med ord denna gång för att ni ska förstå bättre.
Sist men inte minst - Kyrkåskvartetten framförde sköna sånger också.
Nej, nu är det lunchtime och i morgon ska jag berätta om Kurt.