Måste haka på

Kjellåkes inlägg om sitt dragspel. Samtidigt - det var julklappar av mamma o pappa - fick jag en gitarr. Kan inte beskriva den så ingående som Kjellåke. Den var blank o fin men eftersom strängarna var nya fick jag i början ont i fingertopparna och mina korta fingrar räckte knappt till att ta ett accord. Så skulle jag gå en gitarrkurs som gick inne i stan en kväll i veckan men alla förstår ju att det var knökigt för mig att åka in. Mamma skjutsade mig någon gång när hon hade tid men jag tyckte inte att det var speciellt roligt att spela heller. Därför slutade jag ganska snart. Jag ville spela hammondorgel o det skulle jag också kunna göra på gehör. Skulle bara sätta mig ner o trycka på tangenterna så skulle den ena låten efter den andra växa fram!! En häftig boggie woggie kanske. Gud så roligt o enkelt det hade varit. Nu är det tråkigt nog inte så lätt. Jag blev heller ingen bra gitarrspelare. Och jag förstår om speciellt mamma tyckte det var tråkigt att vi inte lärde oss spela - det var hennes högsta önskan att vi skulle bli duktiga musikanter.